/, Jaostot, Uskonnonopetusjaosto, Uutiset/Uskonnonopetusjaoston blogi: Stora röda fläckar

Uskonnonopetusjaoston blogi: Stora röda fläckar

11.2.2020

På ett möte i Warszawa hos OSSE* för dialogexperter, satt jag mitt emot en rabbin från England. Han sa: Antisemitism är ert problem inte vårt. Det är ni som måste jobba med det.

Det orden gjorde intryck på mig och jag tänker ofta på dem. Kanske de innebär att jag inte ska förvänta mig att de utsatta ska städa upp i mitt inre. Det får jag själv ta hand om som kristen europé, med allt det medför. Att få lära sig om dialogmetoder och hur de lärs ut och används på olika håll i Europa är värdefullt, och vi finländare har mycket att lära oss. I olika delar av Europa har vi olika system och olika arv, och specifika lösningar behövs, men inspiration och kunskapsutbyte är bra.

De senaste åren har samhällsklimatet hårdnat också i vårt land. Hatprathar brett ut sig och ätit sig in landskroppen som rännilar av smuts och smärta. Skolor är konjunkturkänsliga platser. Jag jobbar med skolor och daghem och tänker ofta att det kunde vara möjligt att mäta tempen på skolbarnen och sedan ställa diagnos på samhället. Barnen i skolorna har under de senaste åren börjat ställa frågor som jag inte hört tidigare. Kan man vara ensam utomhus? Finns det inte utländska män som rövar barn? Eleverna som frågar är som vem som helst, de hör till majoriteten, men de bär på rädsla. Barn som tillhör minoriteter oroar sig också.

Stora röda fläckar målades av någons hand nyss på synagogan för att skända och skrämma. Både judiska barn, katolska barn och muslimska barn i vårt land får se sina bönehus vandaliseras på olika vis. I skolan är minoritetsbarnen inte heller skyddade från fördomar. Jag får höra av barn om hur samma ord som klottats på den katolska kyrkan i Åbo används av deras skolkamrater mot dem. Ord som pedofil… och andra stereotypa klyschor och svärtande ord klistras av barn på barn. Orden finns i medier, i skolböcker, runtom i samhället och barn tar dem till sig fort. Ett katolskt barn i Finland stämplas av det historiska arv som finns i Finland. I de historieböcker som används i skolan framställs katolicismen fortfarande som ett problem, som får en lösning i och med reformationen… judendomen eller islam presenteras i liknande tonlägen, och det ortodoxa Finlands historia tigs närmast ihjäl.

Hurdan är inställningen till olikhet och minoriteter egentligen? De minoriteter som är synliga på gatan, som muslimska kvinnor i hijab, afrofinländare och romer är utsatta. Som finlandssvensk kan jag konstatera att vi i Helsingfors helst väljer att vara osynliga, förutom i våra egna rum (sic). En synagoga eller katolsk kyrka är som syns i gatubilden tycks också hota idén om en uniform, monokulturell nation.

Minoritetsbarnens vardag i skolan är utmanande och skolans personal saknar verktyg. Min väns son är utsatt för våldsam skolmobbning. Familjen tillhör en religiös minoritet och båda föräldrarna är invandrare. De är högt utbildade och hemma talas fyra språk. Barnet utsätts dagligen för hatprateller slag av sina skolkamrater. Skolan kommer ingen vart med problemet, och ordnar pratstunder för barnet med mobbarna, som om förövare och offer vore lika starka. Läkare, psykolog, kurator kopplas in, men ingenting förändras. Vad har en skola i dag för verktyg för att motverka rasism och hat mot barn? Vem kan föräldrarna vända sig till när samtal med rektor och huvudman inte hjälper?

I de flesta länder finns det myndigheter som övervakar skolan. I Finland skryter vi om våra välutbildade lärare och goda Pisa-resultat och att vi inte övervakar.I vårt land är skolan de facto en svart fläck i fråga om rättskydd för barnen. Om man tar sig tid och lyssnar på skolhälsovårdare, psykologer och på lärare som undervisar minoritetsbarn i eget modersmål eller egen religion, eller på jurister på regionförvaltningsverket, så önskar de flesta en statlig myndighet som kan övervaka och sanktionera. De här vuxna vet att barn utsätts för rasism och diskriminering och att systemet lämnar barn och familjer vind för våg.

Rasism handlar om maktstrukturer och om århundranden av stereotypering och rasifiering. Det behövs lösningar på strukturell nivå. Undersökningar visar att Finland är på jumbonivå då det kommer till integration i skolan och ifråga om rasism.

Det finns personer som vill införa gemensam undervisning i religion. Majoritetseleverna kan för all del uppleva det som lärorikt och berikande att ha minoritetsbarnen med sig på timmen. För minoritetsbarnen är det annorlunda. Minoritetsbarnet blir en representant för sin religion på den gemensamma lektionen och samtidigt har majoritetsläraren den ultimata makten att definiera vad barnets religion står för. Barnet blir utsatt och stressat, och det är inte bara fråga om diskriminering och exotisering, av barnet, utan även om appropriering av minoritetens kulturella och religiösa arv.

Forskning har redan på 50-talet visat att fördomar och rasism inte försvinner genom samvaro. (Eberhard, 2019)Man skapar inte dialog genom att fösa ihop folk. Det är arbete på helt annan nivå som måste göras, för det handlar om tankemönster med rötter hundratals år tillbaka i tiden. Det handlar också om minoritetsbarns liv och om smärta. Om rätten till en timme i en vecka i egen grupp i trygghet, en stund då minoritetsbarnet vågar fundera över, och ifrågasätta sin identitet och får lov att vara okunnig och liten, vara bara barn. Att se den här timmen som ett problem handlar om att se i fel riktning, att tro att problem kan lösas enkelt, och genom att fokusera på minoriteten, istället för att våga se problemen som en del av den rasism och de fördomar som ligger som en kvävande matta över hela samhällskroppen. För familjen betyder egen religion i skolan att staten visar respekt och aktning för familjens tradition, och i det hårda klimat som råder är det guld värt. För barnet handlar den egna religionstimmen om att få bejaka identitet tillsammans med andra barn, som ofta har helt annan etnicitet och andra vanor, men som ändå tillhör samma tro. Lektionerna i egen religion betyder att barn som utsätts för minoritetsstress i vardagen, upprättas när de får vara med andra av sin egen sort, för en stund. Ett litet barn väljer inte sin identitet, barnet känner solidaritet med sin familj och sin tradition, en tro eller livsstil som flera generationer av familjemedlemmar kanske redan stått upp för eller lidit av, under olika tider. En minoritetsidentitet är något som gång på gång våldsamt klistrar på minoritetspersonernas kroppar, via stereotyper och aningslösa kommentarer. Ett minoritetsbarn behöver mycket stöd för att kunna bygga upp en värdig självbild av alla de bitar som behöver fogas samman. Både minoritetsskap och delaktighet i majoritetssamhället måste få plats. Invandrarbarn kan också ha en mamma och pappa som inte själva har erfarenhet av en barndom i minoritetsskap. Jag har mött muslimska invandrare som farit illa i skolan, och som berättar att deras föräldrar som vuxit upp som majoritetsmedlemmat i det gamla hemlandet inte förstår deras svårigheter. Därför är skolans stöd viktigt. När barn från religiösa minoriteter eller språkliga minoriteter möts på egna lektioner i skolan, får de ett eget bo, ett eget rum att växa i.

Varför höjs röster för gemensam religionsundervisning? Vi som tillhör minoriteterna har ofta svårt att göra våra röster hörda. Majoriteten diskuterar och oftast verkar det hela handla om luthersk religionsundervisning kontra livsåskådning. De religiösa minoriteternas egen undervisning avskaffas i en bisats.

De som ivrigt förordar gemensam ”tvångsreligion” brukar inte själva höra till religiösa minoriteter.

Ingen är neutral och det är viktigt att kunna positionera sig själv. Att vara en vit finsk man med luthersk bakgrund är precis lika betydelsefullt som att vara en brun, egyptisk kvinna med koptisk tro. Jag brukar vara med och lära ungdomar på dialogutbildningar att den som tillhör majoriteten behöver stora öron och liten mun. Den som har makt ska lyssna på dem som är i en position där de är svaga och små.

Skolan och samhället behöver dialogkunskap som ger verktyg för självreflektion och förståelse för vilken ens egen position är. Dialogkunskap och kunskap i antirasism behövs under hela skoldagen, i alla ämnen. Det behövs metoder och verktyg för de olika åldersgrupperna, och de ska läras ut av proffs, face-to-face, till hela skolpersonalen.

Vi har en bra bas för vår religionsundervisning och det finns redan många lärare i olika religionsämnen och livsåskådning som samarbetar, hälsar på i varandras grupper, gör projekt och firar fester tillsammans. Sådant samarbete ska uppmuntras via resurstid för gemensam planering för lärarna i olika religioner och livsåskådning.

Jag hoppas att skolan min väns pojke går i får hjälp, och får kunskap i dialogmetoder och antirasism.

För att vi ska kunna skapa en skola i vårt land, där alla barn är trygga, behövs arbete med barnen på skolgården, med skolpersonal, rektorer, direktörer, tjänstemän och arbete med lagstiftningen. Vi vuxna bär ansvaret för att alla barn blir sedda och uppskattade.

Milena Parland
Verksamhetsledare för Ad Astra, doktorand vid Åbo Akademi

*Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa.
Se också bla: Eberhardt: Biased, Viking 2019. ECRI REPORT ON FINLAND (fifth monitoring cycle)(2019) Adopted on 18 June 2019, Published 10 September 2019.Being Black in the EU/Second European Union Minorities and Discrimination Survey, 2018. Taustalla on väliä. Ulkomaalaistaustaiset opiskelijat korkeakoulupolulla Maija Airas, David Delahunty, Markus Laitinen, Marja-Liisa Saarilammi, Tuomas Sarparanta, getuar Shemsedini, Heidi Stenberg, Hilla Vuori, Hanna Väätäinen, KARVI, 2020.

Kirjoittaja on USKOT-foorumin uskonnonopetusjaoston jäsen. Teksti on kolmas blogi kuukausittain julkaistavassa blogitekstisarjassa, jossa jaoston jäsenet tuovat esiin näkökulmia uskonnonopetukseen.

2023-09-22T12:12:52+03:00